Mitt strå till stacken i feminismdebatten

Ja, nu kommer det ett sådant där inlägg med talspråk. Ett sådant där inlägg som varenda cell i hela kroppen skriker att jag måste förmedla. För ni vet, som person är jag en väldigt ”räkna-med-typ”. Dvs att man alltid kan räkna med att jag vet vad jag talar om när jag säger någonting. Jag söker alltid källor innan jag uttalar mig om saker och ting och det är sällan jag gör egna antaganden som jag sprider runt som fakta. Jag har även blivit en mästare på att låta bli att blanda in mina åsikter när jag talar om ett ämne (om jag inte diskuterar med nära och kära). Jag har alltså blivit rätt så politiskt korrekt, eller som man brukar säga: PK.

PK-Aida

Men så finns det en del ämnen som är svåra att tala sakligt om på grund av att de är så emotionellt involverande. De bygger i princip på emotioner/moral och kan egentligen tolkas på hur många sätt som helst. Ett exempel är religion. Visst har ämnet en saklig definition om vi slår upp det i ett uppslagsverk men religion betyder så olika mycket på så olika många sätt för alla olika människor vilket gör det svårt för oss att tolka innebörden lika.

Därför är dessa ämnen lite mer krävande eftersom att de kräver ett öppet sinne, erfarenhet,reflektion men framförallt ödmjukhet. Det är inte vitt eller svart, en matematisk funktion som bara har ett korrekt svar utan här talar vi om en värld av olika nyanser av vitt och svart, hela rena rama gråskalan. Vet ni vad det mest fantastiska är med dessa ämnen är? Det är att man kan ändra åsikt allt eftersom, bara för att du tyckte ljusgrått igår behöver det inte betyda att du inte kan tycka mellangrått dag. Du kan till och med gå från att tycka svartaste svart till färglös eftersom att du egentligen inte kommit fram till vad du själv tycker ännu. Alla dessa nyansskiftningar är vad som är vackert i livet, dessa skiftningar är inslag av händelser som har påverkat oss. Om någonting påverkar oss börjar vi reflektera och ifrågasätta saker och ting som vi kanske tyckte var självklara innan. Att låta sig påverkas är en del av en mognadsprocess här i livet och detta kan man enbart uppleva genom ett öppet sinne. Väljer man att blunda väljer man att sluta upptäcka vilket resulterar i att man tycker samma sak. Hela tiden. Det finns ju också det där kära ordsoeåket som säger: ”Den som tycker och tänker på ett sätt när den är 30 och har samma tycke och tänk när denne är 50 har gått miste om 20 år av sitt liv.”

Samma sak gäller feminism. Ett ämne som har varit på tapeten otroligt länge men som exploderat i och med Isabella Löwengrips uttalanden (här och här). Som jag skrev innan är det väldigt viktigt för mig att skilja på fakta och antaganden. Men hallå, du skrev ju precis att feminismen, liksom religion, enligt dig inte är en saklig fråga?

Precis, men jag skrev också att dessa ämnen kräver ett öppet sinne, erfarenhet, reflektion och ödmjukhet. När Isabella talar om feminism kan jag inte undgå att lägga märke till de exempel hon tar upp. Hon tar upp väldigt extrema fall som till och med skulle göra mig lite vemodig mot feminismen om jag inte ännu hade hunnit bilda mig en uppfattning. I alla rörelser och grupper i samhället finns det alltid extremister. De är ganska få i förhållande till det totala antalet men de är tyvärr också de som får mest uppmärksamhet. Då är det ju egentligen väldigt bra att vi faktiskt har en välutvecklad hjärna med fantastiska egenskaper. De där egenskaperna som får oss att ifrågasätta, jämföra och tillåta oss själva att skapa en egen uppfattning. Hade vi inte haft dessa unika egenskaper skulle vi förmodligen ha dött ut för länge sedan på grund av människans natur. Allt som är lite svårt blir oftast nästintill omöjligt för många. Dessa personer är oftast också väldigt flitiga med att påminna andra om hur omöjligt lite svårare saker är. Som tur var har vi ju i historien haft människor som vågat säg emot, vågat kämpa vidare, bilda en egen uppfattning och samtidigt ändra en hel vetenskap. Några exempel är Darwin, Curie, Galilei, Herschel, Edison och Einstein.

Nu behöver vi ju inte vara vetenskapsmän för att förstå att vi inte kan döma en en grupp via extremisterna. Då hade ju ALLA religiösa människor varit terrorister, alla Sverigedemokrater gått runt med järnrör och hotat vissa folkslag och alla personer av utländsk härkomst varit kriminella osv. Varenda en av dem … Ja, jag antar att ni nu vid det här laget förstår vad jag vill komma fram till. Jag anar inga nyanser, ser inga vettiga jämförelser eller liknande i Isabellas inlägg och det är DÄR problemet ligger. Det är antingen eller.

Jag vill därför, i olika steg, nyansera feministen för er. På mitt sätt. Så att ni slipper antingen eller-texter.

Det var år 2013, förra året, som jag bestämde mig för att dyka ner i det stora ”feminismmolnet” och reda ut ett och annat. För mig var feminism orakade armhålor, osminkade ansikten, ”ta-ingen-skit-attityd” och kvinnopower. Jag hade ingen åsikt kring det utan det var vad jag hade snappat upp på olika håll under en längre period. Många gånger tänkte jag för mig själv: jag måste reda ut detta för mig själv, en gång för alla, är feminismen så ytlig? Det måste väl finnas ett djupare perspektiv?

Det var då jag fann den här texten skriven av Michaela

” Vi tjejer är väldigt duktiga. Superduktiga är vi. Vi är barn. Vi växer upp. Vi är fogliga, snälla, lugna och tysta. Vi gör vad alla andra säger åt oss. Vi tar på oss fina klänningar. I de kan vi inte spilla mat, inte leka fritt, inte lägga stenar i fickorna eftersom de är för små. Men det gör inget. Vi går in istället och hjälper mamma att ställa fram maten, plocka undan maten och diska.

Sedan blir vi några år äldre. Då är vi lika duktiga. Vi lär oss att pojkar bara drar i våra kläder för att de gillar oss. Vi säger ingenting, vi är bara tysta. Vi går på sexualundervisning och får lära oss att inte bli gravida, att skydda oss. Det är vårt ansvar. För vi är ju så duktiga. Vi plockar undan mjölkglasen som några killar i klassen lämnade kvar i matsalen. Vi får snällt vänta på vår tur i klassrummet, fastän att vi räckt upp handen i snart 40 minuter.

Vi tjejer är duktiga. Superduktiga. Vi blir tonåringar. Då får vi lära oss att inte sticka ut, vi får inte ta för mycket plats, vara gapiga eller skrikiga. Vi mår kanske inte alltid jättebra, för det känns som att det är någonting som skaver. När tonåren kommer så kommer också ångesten, problemen och prestationskraven. Med tiden läser vi fler och fler tidningar, och i dem säger alla samma sak: Du duger inte, din kropp duger inte. Och du, det viktigaste som finns är att vara fin. Om du inte är fin, kommer du aldrig träffa en kille som kommer gilla dig. Det är typ det viktigaste i livet.

Inombords skriker vi. För vi har lärt oss att är man arg så vänder man det alltid inåt, aldrig utåt. Det är killar som är utåtagerande, som slåss, sparkar och gapar. Vi tjejer vänder ångesten inåt. Vi tjejer är så himla duktiga. Men på grund av det får vi också ätstörningar i större utsträckning än killarna i vår klass. Vi lider i större utsträckning än killarna av stress, press och ångest. Men trots det där, så hjälper vi fortfarande till hemma. Med tvätten, disken, maten och städningen. Trots det, så får vi ändå höga betyg. Trots det, så är det ingen som lyssnar på oss. Fastän att vi skriker inombords.

Vi jobbar alltid hårt, hårdare än någon annan. Vi får våra betyg, vi tar studenten. Vi flyttar hemifrån. Vi jobbar på caféer, restauranger, i kassan, i klädbutiker, som personliga assistenter, i vården. Vi försörjer oss själva fastän att vi tjänar mindre än vad killarna från samma gymnasieklass nu gör. Vi utbildar oss på universitet, vi tar examen. För väldigt många av oss kommer att genomgå en universitetsutbildning. Även nu tjänar vi mindre än våra manliga kollegor. Vi tjejer är dock fortfarande kontrollerade. Sakliga, alltid lugna. Vi får inte brusa upp, fastän att vi skriker inombords.

Vi sitter på krogen. Någon kille tafsar din kompis på rumpan. En annan grupp av killar sitter och ropar sexistiska påhopp varje gång du eller din väninna går förbi. Men vi ska bara le, skratta lite. Det är så det är. Vi är olika. Om vi någon gång ska säga ifrån ska detta ske sakligt, rationellt och med argument. Om vi skriver, pratar och handlar förväntas vi alltid möta allt motstånd med ett lugn, med rationalitet, objektivitet, med fakta och statistik.

För så fort vi slutar vara duktiga så säger alla till oss att vi är hysteriska. I media säger de att hon är ”crazy, ett freak”. Det har gått överstyr. Hon kan inte kontrollera sig själv längre. Och vi som kvinnor på en arbetsplats får höra att vi är uppkäftiga, när vi egentligen bara är lika bestämda som de manliga kollegorna.

Så vi återgår till att vara duktiga. Vi tar det nyttiga alternativet på restaurangmenyn, en sallad eller så, medan killkompisen bredvid tar en burgare. Vi tar alltid hand om våra vänner, lyssnar, stöttar och förstår. Vi försöker att ta hand om oss själva, fastän att det är någonting som skaver. Det går inte så bra. Vi skriker inombords.

Vi vänder skriken inombords till någonting bra. Vi engagerar oss politisk, vi arbetar ideellt. Vi är aktivister, vi går på demonstrationer. Vi skapar föreningar och tjejjourer. Vi chattar med utsatta andra unga tjejer. Vi röstar efter hjärtat, inte efter plånboken. Vi tar hand om våra föräldrar. Vi ignorerar att vi jobbar gratis efter 15.52 varje dag, och drar dammsugaren ett extra varv över lägenhetsgolvet. För vi tjejer är så himla duktiga. Superduktiga till och med.

Jag tror vi tjejer ska försöka bli mer röriga. Mer skrikiga. Mer jobbiga. Säga ifrån. Vi ska få lov att vara feta, tjocka, mulliga, smala. Vi ska också få skolka om vi vill, strunta i vissa betyg. Vi ska få ta plats, sluta passa in. Bryta normer, överskrida socialt genus. Jag tror att alla andra också, förutom tjejerna, måste acceptera tjejer som inte är Duktiga Flickor ™. Tolerera mothugg, tolerera tjejer som inte ställer sig i ledet. Förstå att vi har samma rätt att skrika och vara jobbiga som alla ni andra. Det är inte tjejerna somvalt att vara Duktiga Flickor. Det är samhället som tryckt in dem i den snäva rollen.

Vi tjejer är så himla duktiga. Men jag tycker att vi ska sluta att vara det.”

Det var då det slog mig, där och då: jag är så jävla feminist! Under hela min barndom ifrågasatte jag varför jag och min bror inte dömdes efter samma kriterier, varför jag var tvungen att leva upp till alla dessa förväntningar medan han bara fick göra som han ville – och komma undan med det. Jag kan fortsätta och skriva alla känslor som rymdes i min duktiga-flicka-kropp. För visst var jag duktig, ohja! Jag var den där tjejen som alla föräldrar talade så mycket gott om och till och med jämförde deras egna döttrar med. Jag var ganska ”perfekt” förutom att jag var tjock – och skitförbannad (men det fick aldrig någon någonsin reda på). Nu klagar jag inte på min uppväxt eller på mina föräldrar, inte det minsta. Inte heller skuldbelägger jag dem för något som var korrekt enligt de själva men jag kommer skuldbelägga mig själv om mina framtida barn upplever detta.

To be continued …

Lite kul off topic: om några timmar är jag inbjuden till LCC’s pressvisning (Löwengrip Care & Color) grundat av bl.a. Isabella Löwengrip. Tur för mig (eller kanske för LCC) att jag är såpass PK!